26, California and killer whales

 
Under min resa till Kalifornien fyllde jag tjugosex. Det var den varmaste veckan på hela året i San Diego där vi befann oss. Eller egentligen vaknade vi i Oceanside hemma hos min kusin och hennes familj men det ligger ganska nära San Diego. Planen för dagen var att åka till Sea World. Vi packade helt enkelt in oss i vår gigantiska bil och åkte mot San Diego.
 
 
birthday1
Det första vi möttes av var denna donna. Sjukt häftigt att se dem i verkligheten. Häftiga djur ändå.  
 
birthday2
Vi fortsatte vandringen runt i parken och jag fann även denna fågel. Vet faktiskt inte vad det är för nån, vet ni? De var i alla fall sjukt vackra med sina tunna fjäderplymer.  
 
birthday3
Efter lunch kollade vi på när några sjölejon bland annat dansade charleston. Allt kändes väldigt amerikanskt med mycket musik och spex. 
 
birthday4
 
birthday5
Såhär såg jag ut för dagen tills jag inte orkade fluffkjolen längre och bytte om till skjorts. Blusen köpte jag på 2 km loppis i Aspudden dagen innan jag åkte och kjolen har jag köpt på Vintagefabriken. Skorna är från Swedish Hasbeens såklart. 
 
birthday6
Vi avslutade dagen på Sea World med att kolla på späckhuggarna i den maffigaste showen. Det var blödande vacker musik, väldigt mycket alltihop. Som ett program med Extreme Home Makeover man gråter till. Väldigt amerikanskt alltihop.
 
Under showen började jag fundera. Jag tycker att späckhuggare är sjukt häftiga, vackra och ståtliga djur. Men stackars dem som måste vara där instängda, år efter år, för att göra show på show för oss som kommer dit. Fick lite hjärtknip för dessa magiska djur. Fick även lite information från några av mina instagramläsare som inte tyckte alls det var bra att ha späckhuggarna instängda så som de är. Jag började fundera ännu mer och insåg att jag inte alls tyckte om hur djur behandlas av oss människor ibland. På vägen hem från Amerikatt kollade jag faktiskt på den gamla filmen Rädda Willy och när jag var hemma i Stockholm igen kollade jag på dokumentären Blackfish för att lära mig mer om vad som händer med späckhuggarna, inhägnade på Sea World. 
 
Späckhuggare är smarta, men känsliga, djur. De lever i familjer och ungarna lämnar aldrig sin mammas sida. I alla fall inte i det fria. Inhägnade blir de skilda från varandra. De bryts ner och får bo i ”familjer” som är ihopsatta bara för att det är de djur som parken vill ha. De tvingas uppträda och bete sig på ett visst sätt för att vi människor säger åt dem att det ska de göra. Och så får de inte tillräckligt med mat för det. Vissa djur blir även ”mobbade” och skadade av sina egna. Det är inte underligt att de blir frustrerade och arga. I dokumentären Blackfish berättas det om bland annat en späckhuggare vid namn Tillikum som dödat två människor med tjugo års mellanrum. För han var frustrerad och inte visste hur han skulle visa det. Självklart är det synd om personerna som dog. En av dem var hans tränare. Men det talas inte om hur farligt det kan vara med späckhuggare inom Sea World, enligt dokumentären. Det berättas inte om dödsfallen, tränarna intalas att det de gör är bra. Och de gör ett bra jobb, det är jag säker på. Men djur ska inte hållas instängda på det viset. Späckhuggare gillar närhet. De är vänliga djur. Utanför djurparkerna hör man aldrig om att späckhuggare skadar människor. Och det är bara de späckhuggare som är inhägnade som har böjda fenor. Så vad säger det egentligen? På Sea World säger man att späckhuggare lever ungefär 30-35 år. De lever längre om de lever bland människor. Men detta stämmer inte. Späckhuggare lever minst lika länge som människor i det fria, om inte längre. 
 
Men kan man släppa ut djuren igen efter att de varit inhägnade, är frågan man ställer sig. Är de födda i fångenskap tror jag inte man ska göra det. För de vet inget annat. Men de som blev tillfångatagna och skiljts från sin familj? Jag tycker ju på något sätt att de borde bli det. Men det är något som Sea World inte gör. Tillikum lever fortfarande i fångenskap men hålls för sig själv. Efter den senaste dödsincidenten har Sea World bestämt att man som tränare inte ska simma tillsammans med djuren utan befinna sig på avstånd så att detta inte ska hända igen. Hela den här grejen satte verkligen igång något i mig. Jag fick hjärta för djuren. Klart att jag har hjärta för de tränare som dött när de jobbat med djuren. Men det är ju något som triggar igång späckhuggarna, något som får dem att agera som de gör. Det kan inte bara vara en stunds galenskap bara sådär. Nej, det tror jag inte på. Det måste vara något annat. En frustration som de plötsligt inte vet hur de ska hantera. 
 
Det här är väldigt svårt ämne och jag vet att jag inte kan göra så mycket åt hur världen ser ut. Men jag ville bara uppmärksamma detta och att jag verkligen tänkte till där, på min födelsedag, när jag fick se dessa ståtliga djur. 
 
 
 
 
För att sedan gå tillbaka till något annat, helt trivialt, så åkte vi in till San Diego efter dagen på Sea World och jag fick gå till två vintagebutiker och shoppa loss litegrann. Det var helt klart en fin, men annorlunda födelsedag. 
 
Tjing så länge!
 
 
 
Translation: My birthday in California was spent on Sea World, San Diego. If you want to read what I think of the Killer whales at Sea World, push the Google translate button in the sidebar. 

0 reaktioner till “26, California and killer whales”

  1. Jättebra att du kom till en sådan insikt! Det en kan göra är att inte stödja Sea World och andra akvarier (tex delfinshowen på Kolmården) alls samt att uppmärksamma andra.

    Det finns en till dokumentär som ligger på YouTube om Lolita, en späckhuggare som hålls i en väldigt liten bassäng på Miami Sea Aquarium, Lolita slave to entertainment heter den. Hennes pool är mindre än vad lagen tillåter, men det bryr sig inte parkens ägare om. Hennes enda vän dog dessutom för flera år sedan. Hennes "pod" där hennes mamma fortfarande lever är lokaliserad och det pågår massiva kampanjer för att få henne frisläppt.

  2. Och det är inte Sea World som har bestämt att tränarna inte får simma med djuren, det är ett mydighetsbeslut som Sea World gör allt för att riva upp. Så lite bryr de sig om sina tränare så länge parken och showerna fortsätter att dra in pengar. Var inte meningen att skriva en uppsats om detta men ämnet engagerar mig verkligen.

    Och grattis i efterskott! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *