Den där alla hjärtans dag som var den sorgligaste av alla

För exakt ett år sen gjorde vi slut. Jag och mitt ex. Då kunde jag inte tänka mig ett liv utan honom. Nu är jag så glad att jag hittat någon som är så mycket bättre. Bäst i världen faktiskt. Tänk att en tinder-dejt blev till 8 månader tillsammans!

 

montmartre13

Men alla hjärtans dag kommer alltid för mig vara dagen då jag gjorde slut. Den känslan i magen när allt går fel och när ens chef frågar hur det är med pojkvännen och en brister i gråt och piper ur sig: – Vi gjorde slut i helgen.

oliverbday6

copenhagen11

Nej, alla hjärtans dag är inte rosor och choklad och kärlek för alla. I år har jag tur att få dela den med någon jag älskar. Men för ett år sen kändes det som att världen skulle gå under. Den gjorde inte det och jag är så mycket starkare idag. Och mer säker än någonsin på att det var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Men att förlora någon i sitt liv gör ont. Att radera någon ur minnet, det går inte. Så det är det som finns kvar. Minnena och känslan av att något är förlorat. Känslan av att någon lämnat en och aldrig kommer tillbaka. Alla hjärtans dag ska vara en dag av kärlek men det får allt för mycket fokus på konsumtionshets och kärleksrelationer.

montmartre18

eiffel14

För många är denna dag något ångestframkallande och stressrelaterat. Att se hur alla är så lyckliga runt omkring en. Och det är verkligen något jag förstår. Den relationen förändrade mig på många sätt som inte var bra för mig. Jag blev en osäker person och någon som jag inte vågade stå upp för sig själv. Men ändå blev en fast. Fast i att det var så det skulle vara och så det skulle kännas. Idag vet jag bättre. Men för ett år sen skrev jag såhär:

liljevalchs1

Fuck fuck fuck. Vem är det som luktar som honom? Tunnelbanevagnen känns redan allt för trång men blir allt trängre med doften av honom alldeles intill. Chanel Blue tränger igenom allt och får mig knäsvag på nytt. Irritationen i mig växer. Blir förvirrad och tappar alla mina väskor på golvet i vagnen. Han med samma parfym hjälper mig att plocka upp och doften slår mig igen. Jag är arg. Arg för att han som borde varit här nu bara gav upp. Arg för att jag inte kan ringa honom och berätta om det. Arg för att jag blir så svag för doften av honom. Varför ska det göra så jävla ont? 
 
Hela dan blir förstörd och jag måste ta mig till närmsta Åhléns för att känna doften igen. Tänka på vår tid tillsammans. Andas in och drömma om framtiden som skulle vara vår. Skäms att jag sprutar ner en pappersbit av parfymen och lägger den i väskan. Så jag kan lukta på den när jag vill. Ska det vara så här? Kommer jag någonsin komma över det? Och varför i helvete känns han så jävla kall. Som om det inte hänt. När jag sitter här på tunnelbanan och får tårar i ögonen av saknad. 
 
Jag motstår frestelsen att ringa honom och berätta att jag ångrar mig. Jag ville inte alls göra slut. Jag vill ha dig tillbaka. Men jag står på mig och ringer någon annan. Någon som får mig att inse att det vore konstigt om jag ringde honom. Han kommer inte ändra sig. Det var ju det han sa. Han ångrar sig inte. Men det gör jag. Jag ångrar mig så sjukt mycket. Jag vill bara att han ska ringa och säga förlåt, säga att han visst vill dela livet med mig och att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar. 
 
Snart två veckor har gått sen vi tog farväl. Kramar kudden han sov på den där sista natten och drömmer om bättre tider. Jag vet att det går över. Det är bara en kärlek. Det är faktiskt inte den enda. Men ibland så slår det mig att tänk om jag inte vill ha någon annan? Tänk om jag inte glömmer eller fortsätter att vara kär i honom i en evighet? Vad gör jag då? 
 
Egentligen borde jag bara slänga den där lilla pappersbiten med hans doft. Men jag förmår inte. Inte än. När jag fortfarande kan hålla kvar. Vet att jag är löjlig och patetisk men just nu skiter jag fullständigt i det. Så länge jag kan få hålla kvar lite lite till så tänker jag göra det. För jag är arg och ledsen. Och knäsvag av kaffe och Chanel Blue.

liljevalchs2

liljevalchs4
<3

Är det nu, nu som det tar slut?

 
Jag brukar oftast inte vara så privat på min blogg. Personlig, ja, men inte privat. Men nu tänker jag skriva om något som gör ont. Att förlora någon som en tycker mycket om. 
 
nu1
 
nu3
 
nu5
 
oliver4
 
 
Jag trodde att det skulle vara vi. Kanske inte för alltid men i alla fall längre än såhär. Han var den som skulle rädda mig, vara min trygga, fasta punkt. Kanske förlitade jag mig på honom alldeles för mycket. Kanske var mina drömmar för stora. Men han ville inte det som jag ville. Han ville leva sitt liv. Jag respekterar det men det gör ändå så fruktansvärt ont. 
 
Veronica Maggio går på repeat då hon kan det där med att förklara ett uppbrott. Är det nu, nu som det tar slut? ekar i mitt huvud. Hela dagen då det hände var lite som ett töcken och jag hörde bara den textraden i huvudet. Det var lugnt, vi pratade, ingen hade gjort något fel egentligen. Vi kom bara inte längre. Det sa stopp. Jag fick säga ifrån för jag kan inte vänta i en evighet på att vi kommer göra slut så småningom. Jag ville gå vidare. Om jag inte fick honom så måste jag gå vidare. 
 
Att sitta i en säng och bara prata om vad som är fel och vad som ska ske. Det gör så j*vla ont. Tårarna strömmade nerför kinderna. Jag visste att det var rätt beslut men ångrade mig direkt ändå. Vill inte båda så går det inte. Att sedan fira alla hjärtans dag och lite låtsas som ingenting var inte jättekul. Det var bara att le och kämpa på. Vi är vänner, absolut. Men jag kommer sakna honom som min. För nu är han inte det längre. Han är inte min. Bitterljuvt är vad det är. Vi hade det bra. Och jag kommer minnas alla fina stunder vi hade tillsammans. Nu börjar något nytt och jag måste bara ta mig över det onda. Kanske snart. 
 
✂♡ 
 
 
 
 
Translation: Heartbreak and loss of a love that was mine.