Nytt år med nya möjligheter osv

elsanytt3

elsanytt2

Det är nytt år och jag önskar att 2017 ska bli mitt år. Jag har mycket planer men är sjukt dålig på att fullfölja. Så 2017 ska bli det året jag gör det. Som ni kanske märkt har min blogg igen blivit elsalisalarson.blogg.se, detta för att jag precis i denna stund försöker att fixa min alldeles egna ställe. Så jag hoppas att ni vill följa med på den resan. Det är annars mycket spännande som händer i år och jag ser fram emot det. Bara imorgon kommer en spännande grej att annonseras och det kommer fler annonseringar vad det lider. Det känns riktigt spännande med det nya året!
Puss!

När livet inte blev som en tänkt sig

elsalisa_larson_montern_fluga1
Det har varit en radioskugga över min blogg det senaste halvåret. Mitt liv har helt enkelt kommit emellan. Jag har hamnat i en limbo där jag så gärna vill skriva mer men inte riktigt orkar eller hinner med. För jag vill att min blogg ska vara glädjen i mitt liv. Där jag kan visa guldkornen. Men det senaste halvåret har mina guldkorn varit få och bloggen har känts som en press. Att sitta vid en dator har gett mig ångest och jag vill inte redigera en endaste bild. Och detta har då gjort att min blogg blivit lidande.
elsalisa_larson_montern_fluga2
Jag vill inte skriva om hur dåligt jag mått eller hur livet är svårt. Men idag känner jag att jag behöver skriva av mig lite. Som ni vet så fick jag min ADD-diagnos i våras och sen dess har livet både blivit enklare och svårare. Jag vet nu vad som är ”felet” eller vad en ska kalla det. Men det är också väldigt svårt att leva med det. Har inte fått rätt läkarhjälp och uppföljning vilket gjort att jag under flera månader har gått på fel medicin. Den har fått mig att kanske orka lite mer men det har skjutit upp min trötthet och jag har tappat all aptit. Jag har fått nästan alla biverkningar som står skrivna i bipacksedeln. Så en flytt på det med en ny stad, nytt jobb, sen inget jobb i två månader och en hyffsat ny relation. Ja, ni hör ju hur det går. Det har alltså blivit för övermäktigt att ens tänka på detta ställe.
Jag mår bra, det gör jag. Min pojkvän och mina nära vänner här i Göteborg gör så att jag kan ta mig upp på morgonen och få kraft till livet igen. Och jag har nu slutat med den medicin som fick mig att må så dåligt. Nu är jag på väg tillbaka och det är därför jag ville skriva en liten uppdatering här. Jag kan inte lova hur det går med skrivandet men jag tar en dag i taget och jag vill. Det känns som det viktigaste. Viljan finns. Och idéerna finns.
Bear with me! ♥︎
 
(Flugan på bilderna kommer från montern.se och är en av mina favoriter i höst)
Translation: My life right now is kind of a mess. But I want to write more and take a new step. So bear with me!

Jag är stark, jag är skör och jag har lärt mig leva

 

 

Jag har länge tänkt att jag vill berätta en sak och nu känner jag att det är dags. Ni får nu en liten inblick i mitt inre. Välkomna. 

 

katten8

 

gotland10

  

rosendal11

 

Jag är starkskör. Om du inte vet vad det är så ska jag berätta det för dig. Jag är en känslomänniska och jag lever med en massa känslor i mig och utanpå mig. Det är min överlevnadsstrategi som jag har burit med mig och använt mig av genom alla år i mitt liv. Så länge jag kan minnas. Ibland har den fungerat mindre bra då jag burit på alla andras känslor och tryckt undan mina egna. Ena dagen är jag stark och klarar allt. Andra dagen kanske jag är skör och ligger som en pöl i sängen. Det är för att jag tar in så himla mycket under en dag. Min hjärna klarar inte av att bära på allt och när jag då inte får sortera blir det fel. Jag har under min uppväxt fått utbrott eller blivit arg eller ledsen och inte alltid förstått varför jag beter mig som jag gör eller varför jag känner som jag gör. Jag har inte förstått att det är alla andras känslor som bubblar i mig. Jag har stenkoll på vad alla andra känner men mitt eget känsloliv är ett kaos. Jag har varit en kameleont som formas efter hur andra vill att jag ska vara för jag känner hur de vill att jag ska vara och bete mig. Går jag in i ett rum känner jag in stämningen och beter mig utifrån den. Det kanske inte är så underligt att det då och då bubblar över och blir kaos och ett utbrott plötsligt kommer. Jag är som en vulkan som bär och bär på en massa skräp och tillslut så orkar inte jag ta hand om det längre och då får jag ett utbrott och sprutar ut all lava i mig.

 

highwayone12

 

sippa5

 

emmaklaragbg8

  

Människor har genom mitt liv sagt att jag varit överkänslig och att jag borde skärpa mig eller trycka undan mina känslor. För det är normen. Jag ska stöpas i samma form och inte visa något utanpå. Det spelar ingen roll vart jag är och vem jag varit med. Det är så människor tycker att jag borde hantera mina känslor. Jag har lätt för att gråta och visar ofta mina känslor. Blir jag arg så gråter jag, blir jag ledsen så gråter jag och är jag glad så är jag verkligen genuint glad. Jag går in i känslan jag känner. Jag har fått höra saker som ”skärp dig!”, ”jaha, nu börjar hon gråta igen” eller ”fast det där var väl inte så farligt”. Det gör det inte lättare att acceptera sig själv. Jag har i perioder hatat mig själv för att jag är som jag är och att varken jag eller människor omkring mig kan acceptera det. För jag har känt mig fel och onormal. För att jag inte följer normen. Men egentligen, vem vill följa normen?

 

uppror5

 

kattgos6

 

korsbar12

 

Jag är även stark för jag klarar mig ofta genom tuffa perioder och förstår inte alltid hur jag gör det. Jag blir bekväm i den jobbiga känslan och bara tar mig igenom det, hur tufft det än är. Så, jag är en starkskör person. Och jag accepterar det. Jag har äntligen accepterat att det är såhär jag är. Och jag lär mig av det. Jag vet att jag måste ta tid och tänka på vad det är jag känner. Är det mina eller någon annans känslor. Ibland får jag ta tid och känna på en känsla för ett tag. Nu får jag vara ledsen ett tag. Eller just nu är jag arg. Och det är okej att jag känner som jag känner. Jag vet att detta inte är hela världen men det är min värld. Och jag lär mig att leva med det. Jag är stolt över mig själv att jag insett alla dessa saker om mig. Och jag är stolt över att vara en starkskör person. Ibland är det jättejobbigt men jag har en gåva som jag kan använda mig av och jag lär mig mer och mer för varje dag som går. För vet ni, det behövs personer som oss starksköra i världen. 

 

Våga öppna dig också! Är du en starkskör person du med? Eller har du en annan överlevnadsstrategi?  

 

 

PS: Vill du läsa mer om att vara starkskör finns det en superbra bok som heter Drunkna inte i dina känslor av Maggan Hägglund och Doris Dahlin. Bra tips såhär en onsdag. 

 

Allt gott fina ni! 

Puss!

 

 

Translation: Time to open up. I’m a Highly Sensitive Person.

26, California and killer whales

 
Under min resa till Kalifornien fyllde jag tjugosex. Det var den varmaste veckan på hela året i San Diego där vi befann oss. Eller egentligen vaknade vi i Oceanside hemma hos min kusin och hennes familj men det ligger ganska nära San Diego. Planen för dagen var att åka till Sea World. Vi packade helt enkelt in oss i vår gigantiska bil och åkte mot San Diego.
 
 
birthday1
Det första vi möttes av var denna donna. Sjukt häftigt att se dem i verkligheten. Häftiga djur ändå.  
 
birthday2
Vi fortsatte vandringen runt i parken och jag fann även denna fågel. Vet faktiskt inte vad det är för nån, vet ni? De var i alla fall sjukt vackra med sina tunna fjäderplymer.  
 
birthday3
Efter lunch kollade vi på när några sjölejon bland annat dansade charleston. Allt kändes väldigt amerikanskt med mycket musik och spex. 
 
birthday4
 
birthday5
Såhär såg jag ut för dagen tills jag inte orkade fluffkjolen längre och bytte om till skjorts. Blusen köpte jag på 2 km loppis i Aspudden dagen innan jag åkte och kjolen har jag köpt på Vintagefabriken. Skorna är från Swedish Hasbeens såklart. 
 
birthday6
Vi avslutade dagen på Sea World med att kolla på späckhuggarna i den maffigaste showen. Det var blödande vacker musik, väldigt mycket alltihop. Som ett program med Extreme Home Makeover man gråter till. Väldigt amerikanskt alltihop.
 
Under showen började jag fundera. Jag tycker att späckhuggare är sjukt häftiga, vackra och ståtliga djur. Men stackars dem som måste vara där instängda, år efter år, för att göra show på show för oss som kommer dit. Fick lite hjärtknip för dessa magiska djur. Fick även lite information från några av mina instagramläsare som inte tyckte alls det var bra att ha späckhuggarna instängda så som de är. Jag började fundera ännu mer och insåg att jag inte alls tyckte om hur djur behandlas av oss människor ibland. På vägen hem från Amerikatt kollade jag faktiskt på den gamla filmen Rädda Willy och när jag var hemma i Stockholm igen kollade jag på dokumentären Blackfish för att lära mig mer om vad som händer med späckhuggarna, inhägnade på Sea World. 
 
Späckhuggare är smarta, men känsliga, djur. De lever i familjer och ungarna lämnar aldrig sin mammas sida. I alla fall inte i det fria. Inhägnade blir de skilda från varandra. De bryts ner och får bo i ”familjer” som är ihopsatta bara för att det är de djur som parken vill ha. De tvingas uppträda och bete sig på ett visst sätt för att vi människor säger åt dem att det ska de göra. Och så får de inte tillräckligt med mat för det. Vissa djur blir även ”mobbade” och skadade av sina egna. Det är inte underligt att de blir frustrerade och arga. I dokumentären Blackfish berättas det om bland annat en späckhuggare vid namn Tillikum som dödat två människor med tjugo års mellanrum. För han var frustrerad och inte visste hur han skulle visa det. Självklart är det synd om personerna som dog. En av dem var hans tränare. Men det talas inte om hur farligt det kan vara med späckhuggare inom Sea World, enligt dokumentären. Det berättas inte om dödsfallen, tränarna intalas att det de gör är bra. Och de gör ett bra jobb, det är jag säker på. Men djur ska inte hållas instängda på det viset. Späckhuggare gillar närhet. De är vänliga djur. Utanför djurparkerna hör man aldrig om att späckhuggare skadar människor. Och det är bara de späckhuggare som är inhägnade som har böjda fenor. Så vad säger det egentligen? På Sea World säger man att späckhuggare lever ungefär 30-35 år. De lever längre om de lever bland människor. Men detta stämmer inte. Späckhuggare lever minst lika länge som människor i det fria, om inte längre. 
 
Men kan man släppa ut djuren igen efter att de varit inhägnade, är frågan man ställer sig. Är de födda i fångenskap tror jag inte man ska göra det. För de vet inget annat. Men de som blev tillfångatagna och skiljts från sin familj? Jag tycker ju på något sätt att de borde bli det. Men det är något som Sea World inte gör. Tillikum lever fortfarande i fångenskap men hålls för sig själv. Efter den senaste dödsincidenten har Sea World bestämt att man som tränare inte ska simma tillsammans med djuren utan befinna sig på avstånd så att detta inte ska hända igen. Hela den här grejen satte verkligen igång något i mig. Jag fick hjärta för djuren. Klart att jag har hjärta för de tränare som dött när de jobbat med djuren. Men det är ju något som triggar igång späckhuggarna, något som får dem att agera som de gör. Det kan inte bara vara en stunds galenskap bara sådär. Nej, det tror jag inte på. Det måste vara något annat. En frustration som de plötsligt inte vet hur de ska hantera. 
 
Det här är väldigt svårt ämne och jag vet att jag inte kan göra så mycket åt hur världen ser ut. Men jag ville bara uppmärksamma detta och att jag verkligen tänkte till där, på min födelsedag, när jag fick se dessa ståtliga djur. 
 
 
 
 
För att sedan gå tillbaka till något annat, helt trivialt, så åkte vi in till San Diego efter dagen på Sea World och jag fick gå till två vintagebutiker och shoppa loss litegrann. Det var helt klart en fin, men annorlunda födelsedag. 
 
Tjing så länge!
 
 
 
Translation: My birthday in California was spent on Sea World, San Diego. If you want to read what I think of the Killer whales at Sea World, push the Google translate button in the sidebar. 

Två års bloggande! Hurra!

 
Vad tiden går! Jag har helt missat men jag har faktiskt bloggat på den här bloggen i två år!! Två hela år. Tänk vad fort det gått. Från början var det som en rolig grej. Jag och min kära vän Anna pratade om våra tidigare bloggar och hon sa att ingen vill läsa om att man mår dåligt. Och mina tidigare bloggar hade handlat om just det. Sant, tänkte jag, och kom på att jag vill ju blogga om saker som får mig att må bra och att jag kan få känna mig kreativ och få ge ut något till andra. Självklart ska man få må som man vill och få uttrycka det om man vill det. Men för mig blev målet att jag skulle må bättre och då ville jag ha en glad blogg som inspirerar mig och andra. Det har varit en resa vill jag lova. Från början mådde jag inte alltid bra och fick ta pauser från att blogga ibland. Men nu kan jag inte sluta och det ger så mycket att ni läsare kommer in och kikar. Ni är bäst! Tack för att ni finns! Hoppas ni stannar och vill fortsätta följa med på min bloggresa.
 
Såhär såg det ut när jag började för två år sedan:
 
Jag hade gips de första två veckorna på bloggen. Vi kan säga att jag har himla dålig balans och tydligen inte kan åka skridskor. 
 
 
 
Köpte nytt läppstift från Mac och använde mest mina Monki-kläder och det finaste diademet jag visste då. 
 
Den här fantastiska kjolen använder jag fortfarande och den är helt klart en av mina favoriter. 
 
Bodde i en likadan lägenhet som jag gör nu fast den var spegelvänd. Hade även där en liten tavelvägg. 
 
 
Klippte mig för första gången hos min frisör Sarah och blev hur nöjd som helst!
 
 
Gjorde sen en av de bästa resorna i mitt liv då jag åkte till New York och hälsade på mina vänner som bodde där. Så himla fantastisk resa! Det var så det började. Men nu fortsätter vi framåt, eller hur? 
 
Tjingeling!
 
 
Translation: I started this blog two years ago. Memories and pictures from that time. 
 

Utmaning och miljöönskningar!

 

Emma har skrivit en sån himla bra grej om vad hon önskar. En utmaning till oss alla. Klart jag skriver under på det här. Jag vill också miljöönska för en bättre värld! Heja oss!

 

 

 

Såhär skriver Emma på sin blogg:

 

Jag önskar …

1. Att vi röstar i valet 2014 med våra barns framtid i sikte, istället för 10 spänn mer i plånboken nästa månad.

 

2. Att vi börjar äta mer ekologisk mat och tillsammans kan pressa handel (och i sin tur producenterna) att köpa in mer ekologisk mat. Jag utmanar nu mig själv att endast köpa ekologisk mat. Är du med mig?

 

3. Att vegetarisk mat blir norm, inte ett undantag. I alla fall en gång i veckan.

 

4. Att fler handlar vintage eller secondhand, istället för saker som färdats fem varv runt jorden. I alla fall strävar efter det.

 

5. Att vi köper en svenskproducerad pinal (som kostar lite mer, men håller längre), istället för hundra billiga sladdertoppar som går sönder i ett nafs.

 

6. Att vi reser mindre med flyg och mer med tåg. Det är upp-och-nervända världen att det många gånger är billigare att resa med flyg än med tåg.  Vi ska inte sluta resa och upptäcka världen, men vi kanske ska begränsa oss? Stolt vältra oss i längtan efter rue:erna i Paris och stränderna på Franska Rivieran. Komplettera en resa till Honolulu och Maui med ett par somrar i Sverige.

 

7. Att vi inte slänger fullt fungerande saker. Jag kallar inte vårt soprum för “den nattöppna vintagebutiken” av en slump.

 

8. Att vi källsorterar och minskar sopbergen. Det är en sport att källsortera så mycket att soppåsen blir en sladdrig påse utan innehåll. Challenge accepted?

 

9. Att vi tänker med miljöhjärtat i shoppinggallerinan, istället för att maxa kreditkortet, fylla varje hål i hjärtat och planlöst gå runt för att söka saker som vi önskar att vi behövde.

 

10. Att vi kör mindre bil. Istället för att vrålåka onödiga resor, så startar vi bilpooler, åker kollektivt, cyklar och går. Ju fler vi blir, desto mer kan vi pressa politikerna att exempelvis skapa bredare cykelbanor eller sänka biljettpriserna för kollektivtrafiken.

 

11. Att vi skapar våra städer med ett hälsosamt miljöperspektiv i åtanke istället för gasande crusing-bilister med stegrande hästkrafter. Om jag fick bestämma skulle jag gräva ner alla vägar, låta bilisterna åka i tunnlar och där, oppepå jordytan, skulle jag kunna cykla utan att dö, höra fågelsång, se rosenbuskar frodas och titta upp i täta trädkronor utan nagg. Mitt i stan. Och bilisterna skulle ha det så tråkigt i sina tunnlar att de snart skulle joina mig i solskenet.

 

11. Att vi bojkottar hormonbesprutade produkter, som exempelvis vindruvor, som stör vår förmåga att fortplanta oss. För några år sedan var filmen ”Children of Men” en dystopi, nu blir det allt mer troligt att det är vår barnlösa framtid i Hollywood-kostym.

 

12. Att vi istället för att oroa oss för hur mycket fett det är i ett par pommes frites, funderar på vad som händer i kroppen när alla kemikalier rotar runt. Jag skulle vilja starta ett viktväktar-klubb för miljödrömmare (som så klart inte har ett dugg med kroppsvikt att göra). Där kan vi räkna miljöpoäng så det står härliga till, och stå stadigt på jorden medan vi kör det. Tänk så mycket vi kunde åstadkomma om vi lade ner oss lika mycket på drömmen om en hälsosam kropp inuti som utanpå …

13. Att vi håller naturdrömmen vid liv. Drömmen om att plocka blåbär i skogen, ligga där på båten och titta upp i den klara skyn, naken-nattdoppa oss i en frisk sjö (utan skyddsutrustning) och lära våra barn att trä smultron på ett strå utan att dö i cancer i förtid.

 

14. Att vi samarbetar för att göra världen bättre. Kan vi inte predika i EU eller sprätta Ryssland på näsan, så kan vi i allafall påverka vår matvaruhandel att ta in mer miljösmarta alternativ, äta vegetariskt och dra vårt strå till den miljösmarta stacken.

 

Skriver du under mina miljöönskningar? Dela, sprid, gilla, prata om det – uppmana andra att också önska sig en framtid.

 

 

Nu satsar vi, eller hur? 

Tjing! 

 

Translation: Something to think about. For translation, click on the Google translate bar in the menu. 

 

Du söker bråk, jag kräver dans.

 
 
 
 
 
 
Tänk att musik kan vara en sådan viktig grej och beröra så mycket. Just nu snurrar mycket svenskt i mina lurar och jag tänkte att Håkan Hellström, Markus Krunegård, Veronica Maggio och Linnea Henriksson skulle få sätta ord på mina tankar just nu. Musiklistan hittar du här.

 

 

 
 

Jag är svag för smicker och du smickrade mig hårt.
Även fast jag visste att det var helt åt helvete.

 

Folk viskar om oss, säger att vi inte hör ihop.
Bry dig inte om dem. Titta rakt fram inte runt om, se in i mina ögon.

 

Jag behöver ha lite dramatik men varje gång vi ses blir den andra lik
Jag säger ”Jag vill veta, ska jag sluta leta?”
Jag vill veta, jag måste få svar
Säg mig sanningen, den kan jag ta

 

Du säger det är du och inte jag. Har hört den där förut tänker då jag.
Du tror att du är allt för mig, tror aldrig att jag repar mig.
Hur kommer du att ta det här, att jag är inte kär?
Och mina händer dom är inte kvar, tack jag är klar.

 

Åh, du vill så gärna nån ska se dig, men jag har hela världen med mig.
Du söker bråk, jag kräver dans.

 

Jag ser du stör dig hårt på mig. Vet du vad? Jag stör mig lika hårt på dig.
Ring inte mig så ringer inte jag dig.
Om vi ses på stan kan vi säga hej.

 

Du kan gå din egen väg.

 

 

PS: Jag längtar så efter solen och sommaren. Kom snart! Bilderna är från en fin sensommarpromenad med min vackra roomie.

 

 

Translation: My thoughts right know through music. For translation, click on the Google translate bar in the menu. 

Jazz baby in the morning

 
 
 
 
Jag älskar att ta det lugnt på morgonen. Oftast blir det dock inte så eftersom jag har väldigt svårt att ta mig upp ur sängen. Jag vill verkligen inte vakna. Eller snarare, jag vaknar inte. Igår fick min kära mor ringa nästan tjugo gånger innan jag vaknade och svarade. Men, när jag väl får en lugn morgon utan stress eller försovning så njuter jag. Då sätter jag på radion och fixar frukost till morgonpasset i P3 eller till en härlig jazzplatta och gör mig i ordning i lugn och ro.  
 
 
 
 
Den senaste tiden har jag inte hunnit med just det här. Att ta det lugnt. Skolan tar mycket av min tid och jag vill helst ligga i sängen hela dagen. Och då blir min lugna morgonrutin lidande. För jag får stressa iväg och på sin höjd äter jag en banan på tåget mot skolan. Jag som älskar frukost och de ensamma mornarna när man bara får rå om sig själv. Lyssna på jazz, radion eller kanske frukosta i sängen framför en serie. 
 
Just nu får jag njuta av att jag har blommor på bordet och att våren är på väg. Tänker fylla mitt hem med ljusa färger som hör våren till, mängder med tulpaner och jazz såklart. Och sen får jag hoppas att livet snart lugnar ner sig så jag får njuta av mina morgonrutiner. Älskar för övrigt mitt notblad som det står Jazz baby på. Färgerna och just tanken på jazz på morgonen. 
 
Hoppas ni får njuta av era mornar i alla fall! 
 
Tjing!
 
 

Sometimes the smallest things take up the most room in your heart.

 
 
 
 
 
 
För exakt tre år sen på dagen, den 14 februari 2011, vaknade jag av att något lät utanför dörren till min lägenhet. Min lilla etta, där jag bodde ensam, under mitt andra år i staden där jag bor. Utanför hördes en romantisk sång sjungen av några killar på min skola. De gick runt och sjöng för alla tjejerna i klassen. Jag trodde att de skulle knacka på men det gjorde de inte. Det jobbiga var att jag inte kunde öppna. För i mina ögon svämmade tårarna över. Tårar som berättade om ensamhet och besvikelse, innan jag förstod varför jag reagerade som jag gjorde. Jag grät och kunde inte ta mig upp ur sängen. Jag låg där och hulkade och det tog en lång lång stund innan jag kunde ta mig upp. Det finns säkert fler än jag som känner samma sak och kanske många precis som jag på den här dagen, då man förväntas fira kärleken och de man älskar. Men om man inte har de personerna omkring sig eller om ensamheten ändå smyger sig på. Vad gör man då? Ibland är man ensam för att man väljer det och ibland kommer den där ensamhetskänslan bara flygande. För tre år sen när jag grät i min säng kunde jag inte hjälpa att rädslan och ensamheten kom. Då var jag livrädd för att vara ensam och att bli lämnad ensam. Att aldrig bli tillräckligt älskad eller undran om någon skulle se mig över huvud taget. För er som känner så ibland, ni är inte ensamma. Vi är många som känner med er och det är helt ok att känna så. Men som min lärare sa samma år:
  – Känslor är bara Puh-pinnar! De flyter från den ena sidan av bron till den andra och följer vattenströmmen och vi ser den glida iväg. Det är bara en känsla, en Puh-pinne, som vi kan låta glida iväg med vattnet och tillslut släppa den ur sikte. Det är då vi blir helt fria från den. Känn så mycket du vill, den här dagen och alla andra dagar, men glöm inte att det bara är känslor. Kram till er, mina kära läsare, på en helt vanlig fredag.