Den där alla hjärtans dag som var den sorgligaste av alla

För exakt ett år sen gjorde vi slut. Jag och mitt ex. Då kunde jag inte tänka mig ett liv utan honom. Nu är jag så glad att jag hittat någon som är så mycket bättre. Bäst i världen faktiskt. Tänk att en tinder-dejt blev till 8 månader tillsammans!

 

montmartre13

Men alla hjärtans dag kommer alltid för mig vara dagen då jag gjorde slut. Den känslan i magen när allt går fel och när ens chef frågar hur det är med pojkvännen och en brister i gråt och piper ur sig: – Vi gjorde slut i helgen.

oliverbday6

copenhagen11

Nej, alla hjärtans dag är inte rosor och choklad och kärlek för alla. I år har jag tur att få dela den med någon jag älskar. Men för ett år sen kändes det som att världen skulle gå under. Den gjorde inte det och jag är så mycket starkare idag. Och mer säker än någonsin på att det var det bästa beslutet jag någonsin tagit. Men att förlora någon i sitt liv gör ont. Att radera någon ur minnet, det går inte. Så det är det som finns kvar. Minnena och känslan av att något är förlorat. Känslan av att någon lämnat en och aldrig kommer tillbaka. Alla hjärtans dag ska vara en dag av kärlek men det får allt för mycket fokus på konsumtionshets och kärleksrelationer.

montmartre18

eiffel14

För många är denna dag något ångestframkallande och stressrelaterat. Att se hur alla är så lyckliga runt omkring en. Och det är verkligen något jag förstår. Den relationen förändrade mig på många sätt som inte var bra för mig. Jag blev en osäker person och någon som jag inte vågade stå upp för sig själv. Men ändå blev en fast. Fast i att det var så det skulle vara och så det skulle kännas. Idag vet jag bättre. Men för ett år sen skrev jag såhär:

liljevalchs1

Fuck fuck fuck. Vem är det som luktar som honom? Tunnelbanevagnen känns redan allt för trång men blir allt trängre med doften av honom alldeles intill. Chanel Blue tränger igenom allt och får mig knäsvag på nytt. Irritationen i mig växer. Blir förvirrad och tappar alla mina väskor på golvet i vagnen. Han med samma parfym hjälper mig att plocka upp och doften slår mig igen. Jag är arg. Arg för att han som borde varit här nu bara gav upp. Arg för att jag inte kan ringa honom och berätta om det. Arg för att jag blir så svag för doften av honom. Varför ska det göra så jävla ont? 
 
Hela dan blir förstörd och jag måste ta mig till närmsta Åhléns för att känna doften igen. Tänka på vår tid tillsammans. Andas in och drömma om framtiden som skulle vara vår. Skäms att jag sprutar ner en pappersbit av parfymen och lägger den i väskan. Så jag kan lukta på den när jag vill. Ska det vara så här? Kommer jag någonsin komma över det? Och varför i helvete känns han så jävla kall. Som om det inte hänt. När jag sitter här på tunnelbanan och får tårar i ögonen av saknad. 
 
Jag motstår frestelsen att ringa honom och berätta att jag ångrar mig. Jag ville inte alls göra slut. Jag vill ha dig tillbaka. Men jag står på mig och ringer någon annan. Någon som får mig att inse att det vore konstigt om jag ringde honom. Han kommer inte ändra sig. Det var ju det han sa. Han ångrar sig inte. Men det gör jag. Jag ångrar mig så sjukt mycket. Jag vill bara att han ska ringa och säga förlåt, säga att han visst vill dela livet med mig och att vi ska leva lyckliga i alla våra dagar. 
 
Snart två veckor har gått sen vi tog farväl. Kramar kudden han sov på den där sista natten och drömmer om bättre tider. Jag vet att det går över. Det är bara en kärlek. Det är faktiskt inte den enda. Men ibland så slår det mig att tänk om jag inte vill ha någon annan? Tänk om jag inte glömmer eller fortsätter att vara kär i honom i en evighet? Vad gör jag då? 
 
Egentligen borde jag bara slänga den där lilla pappersbiten med hans doft. Men jag förmår inte. Inte än. När jag fortfarande kan hålla kvar. Vet att jag är löjlig och patetisk men just nu skiter jag fullständigt i det. Så länge jag kan få hålla kvar lite lite till så tänker jag göra det. För jag är arg och ledsen. Och knäsvag av kaffe och Chanel Blue.

liljevalchs2

liljevalchs4
<3

Blogghjälpen – att bry sig lite extra

 
 
Ni vet, den här bilden som florerat runt på sociala medier de senaste dagarna. Den bilden med ett barn som ligger nedvänd med ansiktet i sanden vid strandkanten. Det barnet som inte klarade sig över helvetets hav. Den bilden har etsat sig fast på min näthinna och jag gråter inombords. Hur sjuk värld är inte detta som inte låter alla människor få leva och ta sig till en bättre värld? Vad är vi för människor som inte välkomnar dessa barn och deras föräldrar med öppna armar och låter dem få plats hos oss? 
 
Vi har ingen rätt att klaga på hur vi har det när vi ser hur barn dör för att de vill ha ett bättre liv. Vi kan gå runt i vår lägenhet (om det än så bara är 2:a hand) och tänka att vi har ett hem. Vi kan klaga på våra i-landsproblem (som igår morse när den bananen jag åt inte ville öppna sig ordentligt utan bara krånglade). Men gör det någon skillnad? Nej. Det gör faktiskt inte det. Får vi då inte klaga på våra småproblem? Jo, det är klart att vi får. Men då måste en göra någon skillnad också. 
 
 
 
Vad kan en då göra? Jo, skänk saker, kläder, skor osv till insamlingar. Skänk pengar! För vi har faktiskt mer än vi tror. Vi måste göra något. Välkomna alla som kommer hit. De är också människor, precis som du och jag. Demonstrera mera! Vi, som folk, måste stå upp för att alla ska få en chans att leva ett bättre liv. 
 
 
Jag och några fler bloggare, bland annat Emma Sundh, Elsa Billgren, Flora Wiström med flera har bestämt att vi vill göra lite mer så därför har vi startat Blogghjälpen. Gå in på vår insamling, som du hittar här, för att skänka pengar. Innan den 1 oktober hoppas vi på att vi hunnit få ihop 50 000 till människor på flykt. 
 

SMA:s GE 100 BLOGGHJÄLPEN till 72672 för att ge 100 kr. Du kan för all del byta ut beloppet mot ett annat, högre, t.ex. GE 300 BLOGGHJÄLPEN.

 

Pengarna går oavkortat till UNHCR – FN:s flyktingorgan.

 

 
Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Skänk lite av det du har!
 
Puss!
 
 
 
Translation: This is a fundraiser for people who don’t have anything and trying to get a new life.  

Frågestund

 
 
highwayone23
 
kerstinjul2
 
 
 
Tänkte att det var dags för en liten frågestund. Vad vill ni veta om mig eller det jag gör? Hur jag fixar håret, hur jag inreder, om katten, vad jag lyssnar på för musik? Ja, ni får välja. Hit me! 
 
 
Skriv frågan i kommentarsfältet eller maila mig på elsalisalarson(at)gmail.com.
 
 
 
Tjing!
 
 
 
 
 
Translation: Time for some Q & A. Hit me!
 

In the name of love

 
Hörni, snart är det dags. Dags att rösta. Bara en och en halv vecka kvar. Har du bestämt dig? Känns det inte som om det är dags för en förändring? Det tycker jag i alla fall. Det här är nog första valet för mig som jag verkligen känner att jag vill vara insatt och vill förändra. Jag har förändrats så himla mycket de senaste fyra åren och jag är så glad för det. Så nu peppar jag för det som ska hända. Är ni med mig?
 
pride1
För en månad sen var det Pride och jag och Carrå bestämde oss för att gå dit. 
 
pride2Carrå sjöng med i YMCA och vi satte oss på en bro för att kika på tåget. 
 
pride3
 
pride4
Grejen var dock att när F! gick förbi så blev vi så peppade att vi var tvungna att hänga på. Så vi gick med i tåget och hade en allmänt härlig dag. Heja Pride och heja förändring! Hösten är här med nya möjligheter. Nu kör vi! 
 
 
 
 
Translation: It’s soon time for election in Sweden and I think it’s time for a change. Last month I walked in the Pride parade in Stockholm. I wasn’t planning to go but when I saw it I really wanted to join. The fall is here with new possibilities. It’s time!
 

Min farmor May

Idag hade min fantastiska och vackra farmor fyllt 100 år ifall hon levt. Jag minns min barndom tillsammans med henne när vi spelade Fia med knuff och byggde pussel. När hon sträckte upp fingret och utbrast: – 6! när hon fick en sexa i Fia med knuff. När hon sa att det var bitar hon var tvungen att pressa dit på pusslet och min bror sa: – Nej, nej, farmor! Den ska sitta där! 
Alla dessa minnen. Grattis på 100-årsdagen älskade farmor May! Vi saknar dig! 
Translation: today my Grandma May would have turned 100 years old. Happy birthday Grandma!

Frågor, frågor som söker svar.

 
 
 
(bilderna har finaste Emelie tagit när vi var på promenad för några veckor sen)
 
 
Hörrni! 
Tänkte att vi skulle ha en liten frågestund här på bloggen. Ni får fråga vad ni vill om mig. Om bloggen, katten, min stil, vintage, frisyren, you name it. Vad vill ni veta om mig? Fråga på! Så fixar jag ett inlägg med alla svar sen. Ni kan antingen skriva i kommentarsfältet eller maila mig på elsalisalarson(at)gmail.com. 
 
Tjing!
 
 
Translation: Time for some questions. Ask me anything about me. You can ask about my hair, my style, vintage, my cat, you name it. Fire away!
 

Två års bloggande! Hurra!

 
Vad tiden går! Jag har helt missat men jag har faktiskt bloggat på den här bloggen i två år!! Två hela år. Tänk vad fort det gått. Från början var det som en rolig grej. Jag och min kära vän Anna pratade om våra tidigare bloggar och hon sa att ingen vill läsa om att man mår dåligt. Och mina tidigare bloggar hade handlat om just det. Sant, tänkte jag, och kom på att jag vill ju blogga om saker som får mig att må bra och att jag kan få känna mig kreativ och få ge ut något till andra. Självklart ska man få må som man vill och få uttrycka det om man vill det. Men för mig blev målet att jag skulle må bättre och då ville jag ha en glad blogg som inspirerar mig och andra. Det har varit en resa vill jag lova. Från början mådde jag inte alltid bra och fick ta pauser från att blogga ibland. Men nu kan jag inte sluta och det ger så mycket att ni läsare kommer in och kikar. Ni är bäst! Tack för att ni finns! Hoppas ni stannar och vill fortsätta följa med på min bloggresa.
 
Såhär såg det ut när jag började för två år sedan:
 
Jag hade gips de första två veckorna på bloggen. Vi kan säga att jag har himla dålig balans och tydligen inte kan åka skridskor. 
 
 
 
Köpte nytt läppstift från Mac och använde mest mina Monki-kläder och det finaste diademet jag visste då. 
 
Den här fantastiska kjolen använder jag fortfarande och den är helt klart en av mina favoriter. 
 
Bodde i en likadan lägenhet som jag gör nu fast den var spegelvänd. Hade även där en liten tavelvägg. 
 
 
Klippte mig för första gången hos min frisör Sarah och blev hur nöjd som helst!
 
 
Gjorde sen en av de bästa resorna i mitt liv då jag åkte till New York och hälsade på mina vänner som bodde där. Så himla fantastisk resa! Det var så det började. Men nu fortsätter vi framåt, eller hur? 
 
Tjingeling!
 
 
Translation: I started this blog two years ago. Memories and pictures from that time. 
 

Utmaning och miljöönskningar!

 

Emma har skrivit en sån himla bra grej om vad hon önskar. En utmaning till oss alla. Klart jag skriver under på det här. Jag vill också miljöönska för en bättre värld! Heja oss!

 

 

 

Såhär skriver Emma på sin blogg:

 

Jag önskar …

1. Att vi röstar i valet 2014 med våra barns framtid i sikte, istället för 10 spänn mer i plånboken nästa månad.

 

2. Att vi börjar äta mer ekologisk mat och tillsammans kan pressa handel (och i sin tur producenterna) att köpa in mer ekologisk mat. Jag utmanar nu mig själv att endast köpa ekologisk mat. Är du med mig?

 

3. Att vegetarisk mat blir norm, inte ett undantag. I alla fall en gång i veckan.

 

4. Att fler handlar vintage eller secondhand, istället för saker som färdats fem varv runt jorden. I alla fall strävar efter det.

 

5. Att vi köper en svenskproducerad pinal (som kostar lite mer, men håller längre), istället för hundra billiga sladdertoppar som går sönder i ett nafs.

 

6. Att vi reser mindre med flyg och mer med tåg. Det är upp-och-nervända världen att det många gånger är billigare att resa med flyg än med tåg.  Vi ska inte sluta resa och upptäcka världen, men vi kanske ska begränsa oss? Stolt vältra oss i längtan efter rue:erna i Paris och stränderna på Franska Rivieran. Komplettera en resa till Honolulu och Maui med ett par somrar i Sverige.

 

7. Att vi inte slänger fullt fungerande saker. Jag kallar inte vårt soprum för “den nattöppna vintagebutiken” av en slump.

 

8. Att vi källsorterar och minskar sopbergen. Det är en sport att källsortera så mycket att soppåsen blir en sladdrig påse utan innehåll. Challenge accepted?

 

9. Att vi tänker med miljöhjärtat i shoppinggallerinan, istället för att maxa kreditkortet, fylla varje hål i hjärtat och planlöst gå runt för att söka saker som vi önskar att vi behövde.

 

10. Att vi kör mindre bil. Istället för att vrålåka onödiga resor, så startar vi bilpooler, åker kollektivt, cyklar och går. Ju fler vi blir, desto mer kan vi pressa politikerna att exempelvis skapa bredare cykelbanor eller sänka biljettpriserna för kollektivtrafiken.

 

11. Att vi skapar våra städer med ett hälsosamt miljöperspektiv i åtanke istället för gasande crusing-bilister med stegrande hästkrafter. Om jag fick bestämma skulle jag gräva ner alla vägar, låta bilisterna åka i tunnlar och där, oppepå jordytan, skulle jag kunna cykla utan att dö, höra fågelsång, se rosenbuskar frodas och titta upp i täta trädkronor utan nagg. Mitt i stan. Och bilisterna skulle ha det så tråkigt i sina tunnlar att de snart skulle joina mig i solskenet.

 

11. Att vi bojkottar hormonbesprutade produkter, som exempelvis vindruvor, som stör vår förmåga att fortplanta oss. För några år sedan var filmen ”Children of Men” en dystopi, nu blir det allt mer troligt att det är vår barnlösa framtid i Hollywood-kostym.

 

12. Att vi istället för att oroa oss för hur mycket fett det är i ett par pommes frites, funderar på vad som händer i kroppen när alla kemikalier rotar runt. Jag skulle vilja starta ett viktväktar-klubb för miljödrömmare (som så klart inte har ett dugg med kroppsvikt att göra). Där kan vi räkna miljöpoäng så det står härliga till, och stå stadigt på jorden medan vi kör det. Tänk så mycket vi kunde åstadkomma om vi lade ner oss lika mycket på drömmen om en hälsosam kropp inuti som utanpå …

13. Att vi håller naturdrömmen vid liv. Drömmen om att plocka blåbär i skogen, ligga där på båten och titta upp i den klara skyn, naken-nattdoppa oss i en frisk sjö (utan skyddsutrustning) och lära våra barn att trä smultron på ett strå utan att dö i cancer i förtid.

 

14. Att vi samarbetar för att göra världen bättre. Kan vi inte predika i EU eller sprätta Ryssland på näsan, så kan vi i allafall påverka vår matvaruhandel att ta in mer miljösmarta alternativ, äta vegetariskt och dra vårt strå till den miljösmarta stacken.

 

Skriver du under mina miljöönskningar? Dela, sprid, gilla, prata om det – uppmana andra att också önska sig en framtid.

 

 

Nu satsar vi, eller hur? 

Tjing! 

 

Translation: Something to think about. For translation, click on the Google translate bar in the menu. 

 

Bara så ni vet.

 
 
Hej, jag har hemtenta. Återkommer när den är klar. Hejdå.
 
Den översta bilden är ritad av bästa Johanna. Texten kommer från en låt av Jonathan Johansson. 
 
 
Translation: I have an essay to write. See you soon. Bye!

Sometimes the smallest things take up the most room in your heart.

 
 
 
 
 
 
För exakt tre år sen på dagen, den 14 februari 2011, vaknade jag av att något lät utanför dörren till min lägenhet. Min lilla etta, där jag bodde ensam, under mitt andra år i staden där jag bor. Utanför hördes en romantisk sång sjungen av några killar på min skola. De gick runt och sjöng för alla tjejerna i klassen. Jag trodde att de skulle knacka på men det gjorde de inte. Det jobbiga var att jag inte kunde öppna. För i mina ögon svämmade tårarna över. Tårar som berättade om ensamhet och besvikelse, innan jag förstod varför jag reagerade som jag gjorde. Jag grät och kunde inte ta mig upp ur sängen. Jag låg där och hulkade och det tog en lång lång stund innan jag kunde ta mig upp. Det finns säkert fler än jag som känner samma sak och kanske många precis som jag på den här dagen, då man förväntas fira kärleken och de man älskar. Men om man inte har de personerna omkring sig eller om ensamheten ändå smyger sig på. Vad gör man då? Ibland är man ensam för att man väljer det och ibland kommer den där ensamhetskänslan bara flygande. För tre år sen när jag grät i min säng kunde jag inte hjälpa att rädslan och ensamheten kom. Då var jag livrädd för att vara ensam och att bli lämnad ensam. Att aldrig bli tillräckligt älskad eller undran om någon skulle se mig över huvud taget. För er som känner så ibland, ni är inte ensamma. Vi är många som känner med er och det är helt ok att känna så. Men som min lärare sa samma år:
  – Känslor är bara Puh-pinnar! De flyter från den ena sidan av bron till den andra och följer vattenströmmen och vi ser den glida iväg. Det är bara en känsla, en Puh-pinne, som vi kan låta glida iväg med vattnet och tillslut släppa den ur sikte. Det är då vi blir helt fria från den. Känn så mycket du vill, den här dagen och alla andra dagar, men glöm inte att det bara är känslor. Kram till er, mina kära läsare, på en helt vanlig fredag.